Urladdning

Den senaste tiden har varit alldeles för känslomässig för mig. Det är inte bra alls.

Igår hade jag och några väninnor tjejmiddag, och efter en låda vin tyckte en av tjejerna att jag sagt något opassande och vi började munhuggas och jag började gråta och bröt ihop. Tre timmar senare sminkade jag om mig och vi gick ut och dansade. Försökte skratta åt hur fåniga vi var, men jag är lite långsint. Jag förstår att det inte var mening att såra mig, men fuck it, hur som helst blev jag sårad. Singellivet är tufft som det är, jag behöver inte konflikter med mina tjejkompisar just nu.

Jag hann dansa en stund, sen såg jag en heting en bit bort och schwipp så stod vi och dansade. Han var precis i min smak, men tyvärr pluggade han i Lund och inte i staden där jag bor, så det kändes rätt meningslöst. Han ville följa med hem, men som sagt, till vilken nytta? Nej, jag nöjde mig med lite hångel i ett hörn på dansgolvet och gick sedan hem. Det känns skönt idag, men jag ångrar lite att vi inte bytte nr eller så iaf. Alla har väl någon slags föreställning om hur ens framtida man ser ut (i fantasin alltså) och han var rätt nära min.

Oh well, det finns många fiskar i havet. Jag tror i alla fall definitvt att det finns flera Mr Right för mig. Det gäller bara att hitta dem.

Dissad

Okej, han har fortfarande inte svarat. Är officellt dissad. Bajs!

Ååh. Måste tänka mer på den självständiga kvinnan jag vill vara, tänka på hur fantastisk jäkla självständig jag är.

Skit.

Klyscha

I helgen levde jag upp till en riktig klyscha.

Jag bjöd hem en kille på te en lördag natt. Självklart glömde jag att bjuda på te när det väl kom till kritan. Det viskade han i mitt öra när vi hade sex. "Vilse, du glömde bjuda mig på te." Jag hann liksom inte bjuda på te. Jag var fullt upptagen med att förklara att jag hade haft några vänner över på förfest och anordnat ett shot-race och att det därför såg rent ut sagt förjävligt ut i min lägenhet. Sedan gick det fort och helt plötsligt låg jag där under honom. Det är inte lätt att komma ihåg allt, helt enkelt. Han hade lite för fina ögon för att jag inte skulle fastna i dem.

Tyvärr skrämde jag bort honom på morgonen. Vet inte riktigt varför men tidigt på morgonen drog han en dålig klyscha (han med) och var tvungen att gå.

Igår skickade jag ett meddelande till honom "glömde visst tet" men det har han inte svarat på. Inget mer te för mig alltså. Synd. Eller kanske inte. Dont know.

Vilse blir lite vuxen

På senare tid har jag märkt att jag faktiskt blivit mer vuxen än vad jag tidigare varit. Jag har börjat tänka mycket på livets gång. På kärlek. På döden. På livet. På hur orättvist hela den där cykeln är ibland.

Jag har en vän som mitt hjärta gråter för. När hon var åtta år gammal så dog hennes pappa i sjukdom. Detta var självklart tragiskt för min vän, som nu bara hade mamma och lillasyster i livet. Fem år senare är det mammans tur att läggas in på sjukhus. Denna gång är det hjärtproblem. Mamman måste opereras. Det sista min kompis säger till sin mamma innan operationen är "du får inte dö. Om du dör så dör jag också". Operationen lycka, Men efter den händer något som inte får hända. Mamman får fel lösning i sitt IV och dör omedelbart.

Två barn lämnas ensamma. Utan pappa. Och nu utan mamma.

Tanken på min väns orättvisa får mitt hjärta att brista. Hur fan kan livet vara så här? Vad är det för gott som ska komma ur det? Vem uppvaktade henne på hennes student? Vem ska hon fira på Mors Dag? Vem ska gråta av lycka när hon gifter sig? Vem ska trösta henne om det sedan går illa? Vem ska vara kärleksfull mot hennes barn, på det sätt som bara en mormor eller farmor kan vara?

En bruten livscykel är förjävligt. Så många "tänk om..." Tidigare har jag trott hur det är att ha mist en förälder, men min vän har fått mig att förstå att det inte ens går att förklara. Fy fan. Vi har suttit många nätter och bara gråtit. Tysta. Och bara låtit tårarna rinna. Jag tror att det är det lättaste sättet. Att bara vara där och inte säga något. För ingen annan kommer någonsin förstå. Det har gått mer än tio år sen allt, men när ska hon någonsin kunna bli återställd? Hur ska hon kunna bli det? Hur stark ska man behöva vara?

Jag älskar mina föräldrar. Och jag hoppas att de vet det. Även om jag ibland kan vara dålig på att visa det (men det är trots allt de som lärt mig hur jag ska visa kärlek).

Back in business

Det helade började med en väldigt olust att blogga, för jag började tänka för mycket. Jag har lite lätt för det, att överanalysera allt och skapa problem av sådant som egentligen borde vara petitesser. Det är lite tråkigt att jag gör det svårt för mig själv och agerar Drama Queen.

Det är jag det. Ganska "in control" på utsidan men så är inte fallet på insidan. Ja, nu vet ni det också.

Som sagt, det började med att jag inte ville blogga. Sedan ville jag det, men då kom jag inte på mina inloggningsuppgifter. Så under flera veckors tid har jag tänkt och tänkt och tänkt. Och helt plötsligt slår det mig. Självklart använder jag min aldra äldsta och trognaste email för detta ändamål.

Kanske blir lite inlägg från min del nu då. Nu när jag kan logga in och allt.