Urladdning

Den senaste tiden har varit alldeles för känslomässig för mig. Det är inte bra alls.

Igår hade jag och några väninnor tjejmiddag, och efter en låda vin tyckte en av tjejerna att jag sagt något opassande och vi började munhuggas och jag började gråta och bröt ihop. Tre timmar senare sminkade jag om mig och vi gick ut och dansade. Försökte skratta åt hur fåniga vi var, men jag är lite långsint. Jag förstår att det inte var mening att såra mig, men fuck it, hur som helst blev jag sårad. Singellivet är tufft som det är, jag behöver inte konflikter med mina tjejkompisar just nu.

Jag hann dansa en stund, sen såg jag en heting en bit bort och schwipp så stod vi och dansade. Han var precis i min smak, men tyvärr pluggade han i Lund och inte i staden där jag bor, så det kändes rätt meningslöst. Han ville följa med hem, men som sagt, till vilken nytta? Nej, jag nöjde mig med lite hångel i ett hörn på dansgolvet och gick sedan hem. Det känns skönt idag, men jag ångrar lite att vi inte bytte nr eller så iaf. Alla har väl någon slags föreställning om hur ens framtida man ser ut (i fantasin alltså) och han var rätt nära min.

Oh well, det finns många fiskar i havet. Jag tror i alla fall definitvt att det finns flera Mr Right för mig. Det gäller bara att hitta dem.

Dissad

Okej, han har fortfarande inte svarat. Är officellt dissad. Bajs!

Ååh. Måste tänka mer på den självständiga kvinnan jag vill vara, tänka på hur fantastisk jäkla självständig jag är.

Skit.

Klyscha

I helgen levde jag upp till en riktig klyscha.

Jag bjöd hem en kille på te en lördag natt. Självklart glömde jag att bjuda på te när det väl kom till kritan. Det viskade han i mitt öra när vi hade sex. "Vilse, du glömde bjuda mig på te." Jag hann liksom inte bjuda på te. Jag var fullt upptagen med att förklara att jag hade haft några vänner över på förfest och anordnat ett shot-race och att det därför såg rent ut sagt förjävligt ut i min lägenhet. Sedan gick det fort och helt plötsligt låg jag där under honom. Det är inte lätt att komma ihåg allt, helt enkelt. Han hade lite för fina ögon för att jag inte skulle fastna i dem.

Tyvärr skrämde jag bort honom på morgonen. Vet inte riktigt varför men tidigt på morgonen drog han en dålig klyscha (han med) och var tvungen att gå.

Igår skickade jag ett meddelande till honom "glömde visst tet" men det har han inte svarat på. Inget mer te för mig alltså. Synd. Eller kanske inte. Dont know.

Vilse blir lite vuxen

På senare tid har jag märkt att jag faktiskt blivit mer vuxen än vad jag tidigare varit. Jag har börjat tänka mycket på livets gång. På kärlek. På döden. På livet. På hur orättvist hela den där cykeln är ibland.

Jag har en vän som mitt hjärta gråter för. När hon var åtta år gammal så dog hennes pappa i sjukdom. Detta var självklart tragiskt för min vän, som nu bara hade mamma och lillasyster i livet. Fem år senare är det mammans tur att läggas in på sjukhus. Denna gång är det hjärtproblem. Mamman måste opereras. Det sista min kompis säger till sin mamma innan operationen är "du får inte dö. Om du dör så dör jag också". Operationen lycka, Men efter den händer något som inte får hända. Mamman får fel lösning i sitt IV och dör omedelbart.

Två barn lämnas ensamma. Utan pappa. Och nu utan mamma.

Tanken på min väns orättvisa får mitt hjärta att brista. Hur fan kan livet vara så här? Vad är det för gott som ska komma ur det? Vem uppvaktade henne på hennes student? Vem ska hon fira på Mors Dag? Vem ska gråta av lycka när hon gifter sig? Vem ska trösta henne om det sedan går illa? Vem ska vara kärleksfull mot hennes barn, på det sätt som bara en mormor eller farmor kan vara?

En bruten livscykel är förjävligt. Så många "tänk om..." Tidigare har jag trott hur det är att ha mist en förälder, men min vän har fått mig att förstå att det inte ens går att förklara. Fy fan. Vi har suttit många nätter och bara gråtit. Tysta. Och bara låtit tårarna rinna. Jag tror att det är det lättaste sättet. Att bara vara där och inte säga något. För ingen annan kommer någonsin förstå. Det har gått mer än tio år sen allt, men när ska hon någonsin kunna bli återställd? Hur ska hon kunna bli det? Hur stark ska man behöva vara?

Jag älskar mina föräldrar. Och jag hoppas att de vet det. Även om jag ibland kan vara dålig på att visa det (men det är trots allt de som lärt mig hur jag ska visa kärlek).

Back in business

Det helade började med en väldigt olust att blogga, för jag började tänka för mycket. Jag har lite lätt för det, att överanalysera allt och skapa problem av sådant som egentligen borde vara petitesser. Det är lite tråkigt att jag gör det svårt för mig själv och agerar Drama Queen.

Det är jag det. Ganska "in control" på utsidan men så är inte fallet på insidan. Ja, nu vet ni det också.

Som sagt, det började med att jag inte ville blogga. Sedan ville jag det, men då kom jag inte på mina inloggningsuppgifter. Så under flera veckors tid har jag tänkt och tänkt och tänkt. Och helt plötsligt slår det mig. Självklart använder jag min aldra äldsta och trognaste email för detta ändamål.

Kanske blir lite inlägg från min del nu då. Nu när jag kan logga in och allt.

Surrender

Okej bakfyllan, du vinner. Du tänker tydligen inte avlägsna dig trots att det snart är kväll. Tack så mycket för den här gången då.

Nu tar jag en treo.

Haunted

Spöket, igen.

Jag har tagit bort honom från min MSN, men jag kunde inte med att blockera honom.

Att han inte förstår att varje gång han skriver till mig så hugger det i hjärtat.

Jag tänker på de låtar som vi såg som våra egna, och undrar om de nu är deras istället. Förstår han inte det, att det gör ont? Om jag är så fin och en sån underbar människa som han säger, och när han säger att han så gärna vill prata med mig, förstår han inte att det får mitt hjärta att gråta?

Det finns inget hellre jag vill. Jag vill ha walkie talkie-relation med honom, så som vi hade förrut. Jag vill prata med honom varje timma var minut, så som det var, jag vill inget hellre. Men jag vet att det kommer trycka ner mig.

Vilse, du vet att han har flickvän.
Vilse, du vet att han bara vill ha bekräftelse.
Vilse, du vet att han gör dig så ledsen att du blir elak.

Askungen och jag.

Ja, Askungen och jag, vi är två fina flickor.

Vi dricker bara två cider en fredagkväll som denna, och är hemma klockan tolv. Vi är söta som socker fram till dess, men när vi kommer hem så tvättar vi av oss sminket. Inte lika vackert längre.

Eller vadå, trodde du att hon helt plötsligt förvandlas från Miss Universe till Linda Rosing så fort klockan slår tolv? Nej gott folk, hon tvättade helt enkelt av sig sitt smink.

Ps. Nu överdrev jag lite. Jag är natural beauty på sommaren när jag är lite brunbränd, men just nu känner jag mig som en magnesyl.

No escape

Lite titt som tätt tar jag bort Spökets nummer från min mobiltelefon, radderar alla meddelanden och intalar mig själv att "nu ska jag inte tänka på honom mer. Det man inte ser finns inte. Jag ser inte hans telefonnummer i min telefonbok, därför finns han inte mer i mitt liv".

Och varje gång jag gör det här, så hinner det gå en dag eller två innan Spöket skickar ett meddelande:
"Hej söta Lillan, hur mår du?"

Och orden är som taggar som tränger in i mitt hjärta, borrar sig fast för att sedan eka i min kropp om och om igen.

Och så var man fast igen. Det spökar hos mig, och nu har det gjort det löjligt länge.

Gula trådar

Det började med att jag märkte att jag hade en gul tråd längs jackärmen. Jag har ingen aning om hur den kommit dit och tyckte att det var lite lustigt. Drog loss den från armen och släppte iväg den i vinden. Den virvlade iväg och försvann.

Där borde denna historia sluta. Men det var bara början. Jag har sett gula trådar fyra dagar på raken.

Antagligen är det samma gula tråd, men det fascinerar mig. Hur har den lyckats förfölja mig?
Jag har hittat en gul tråd på biblioteket, i en trappa, på en toalett och under ett bord.

Driver någon med mig?

Eller ännu värre: vem är det som försöker säga mig något, och vad?

Angelägna Angela

Ja, är det jag det?

Ni som inte har läst Fredrik Lindströms Vad gör alla superokända människor hela dagarna? så är det hög tid.

Jag fullkomligt älskar den, jag har ljudboken och lyssnar på delar av den säkert en gång i veckan.

Lindström beskriver Angelägna Angela, som jag i skrivande stund känner att jag har en del likheter med. (Angela är nog mer desperat och extrem än mig. Framför allt desperat.) Angela greppar efter varje halmstrå när det gäller att hitta en kille. När hon träffar en kille fantiserar hon om hur underbart deras liv kommer bli:

"Hon längtar efter känslan av att ha honom nära, för att han verkar vara en sådan underbar kille. Även om hon inte kan veta någonting om det, så har hon redan hunnit tänka igenom hur deras liv skulle kunna bli tillsammans. Det verkar faktiskt ganska underbart, det gör det i och för sig nästan alltid när hon prövar och tänker igenom sitt liv med någon hon nyss har träffat. Hon ser för sig hur trevligt de bor och vilka fantastiska semestrar de har. De bilar i Schweiz och norra Italien och går längs sandstränder på Mauritiuz. De gosar hemma, har sköna vardaskvällar. Han lagar mat, masserar henne och är full av barnsliga upptåg. Och när de får barn så är han världens underbaraste pappa, som går med sin son i handen genom Vasaparken i en jättestor, mysig rock och någon sorts keps som hon sett på en reklambild i en tidning.

Hon ser honom komma hem från spännande utlandsresor som ingenjör. Han kanske har bryggt broar någonstans i Asien - vad vet hon. Han ler mot henne så att det pirrar i hela kroppen. Presenter har han med sig och det är inte så konstigt att Angela redan tycker att hon kan längta efter honom och går och väntar på honom och vill att han ska ringa så att deras underbara liv tillsammans kan sätta igång nu med en gång."

Barnasinnet är inte långt bort

Jag tycker att jag stundtals är en mogen person. Känner mig vuxen, ansvarsfull och kan faktiskt umgås med mina föräldrar utan konflikter (det kunde jag inte för några år sedan). Men ibland är jag fruktansvärt barnslig. Inte för att jag ogillar det. Tvärt emot kan jag bli lycklig och skratta inombords och känna att jag bara måste leva ut mina lite omogna impulser.

Igår fick jag en sådan impuls. Jag satt på min cykel ("Årets cykelstad 2004", här cyklar så gott som alla) på väg till skolan. Stressade lite, cyklade fort fort. Självklart stöter jag först på en dagisgrupp i neongula västar och tvingas stanna och vänta tills fröknarna samlat ihop barnaskaran. Jag cyklar förbi barnen och framför mig korkas vägen igen av en kvinna, även hon på cykel. Hon har hjälm och byxbenen är instoppade i strumporna för att inte fastna i hjulet. Hur ofta det nu händer.

Varje gång jag plingar och försöker cykla om henne verkar hon istället placera sig ännu mer i vägen för mig. Jag känner hur jag blir mer och mer irriterad och räknar till tio i mitt huvud (fast jag hinner bara komma till fem).

Vi närmar oss en nedförsbacke och äntligen märker kvinnan att jag vill cykla om henne. Men innan hon vejjar så gör hon något lustigt. Hon lutar sig framåt för att minska luftmotståndet och få bättre fart i nedförsbacken.

Jag sväljer ett skratt och trampar snabbt förbi henne och gör allt för att få upp farten. Hon ser bra snopen ut över min höga fart.

Där fick du!

Tentaplugg

Kotler Parment Boston matrix Value Positioning

Snurrigt i huvudet och marknadsföring innehåller ju hur mycket som helst. Det är så skoj och intressan. Parments bok är BRA! Intressanta tankar om varumärken och distributionsstratagier.

Dags att bege sig in i böckernas förtrollande värld igen. Jag skulle vilja frysa tiden och läsa-läsa-läsa tills dess att jag känner mig nöjd.

Jag borde börjat tidigare.

Igår i mataffären

- Du kan slänga kvittot.
- Tack! säger kassörskan med ett stort leende.

(Vadå tack? Vad tackar du för? Släng det bara, för guds skull!)

Kärlek av den tillfälliga sorten.

Jag märkte ganska tidigt att han spanade in mig. Hans rörelsemönster var nästan djuriskt och han utförde någon slags uråldrig pardans framför mig. Dansgolvet kryllade av dansanta och fulla ungdomar, men helt plötsligt var vi i rampljuset. Ni vet, när allt annat suddas bort och känslan av att vara i center av universum infinner sig. Alla ljus riktade på dig. Känslan av att stå på ett podie som sakta höjs upp ur golvet och snurrar, samtidigt som starka ljus bländar dig och tvingar dig att sluta ögonen. För många intryck.

Jag svarade på parningsdansen. Jag har sett honom innan. Trevligt yttre. Mörkblont, kort och lite smålockigt hår - tänk Jude Law. Ett par trendiga märkesglasögon - sexigt. En slimmad och vältränad kropp - som utan att jag egentligen förstår vad som händer omslingrar mig. Varma händer överallt. Innanför linnet. Han håller händerna på min ländrygg och gör halvcirklar med tummarna. Vi kysser. Fyllekyss. En hård och torr tunga. Smaken av öl. Jag föredrar mjuka sensualla kyssar, men det här fungerar för stunden. Vi kysser lite till. Helt plötsligt snurrar allt fortare och fortare.

Jag glömmer bort att han är nära vän till killen jag dejtade i höstas, som fortfarande inte kommit över mig och vars hjärta jag (tyvärr) hänsynslöst krossade. Jag glömmer bort att jag varit hans projektledare hela hösten. Jag förtjänar lite kärlek för stunden och han råkade vara på rätt plats i rätt stund.

Eller har han tänkt på det här innan? När jag dejtade hans kompis, tänkte han på hur jag var? Önskade han att det var han som fick gå på bio, hålla mig i handen och ligga i min säng? Har han fått höra av sin kompis hur underbar jag är och vill uppleva det själv? Jag vet inte och kommer aldrig veta. Vill jag ens veta?

Belysningen tänds. Helt plötsligt fryser jag ögonblicket och ser mig omkring. Står fortfarande med armarna runt hans hals. Hans händer är placerade på mina höfter och han smeker min hud som han säger är så len. Jag fryser ögonblicket och betraktar. Jag betraktar honom där han står och ser full och glad ut. Han ler varmt mot mig, som att han vill försäkra mig om att det är okej. Jag betraktar dansgolvet som börjar tömmas på människor - jag ser mina vänner stå en bit bort och tissla och tassla. De har sett oss och jag slingrar mig loss ur hans grepp.

- Jag ska sova själv. Du tycker säkert att jag är jätteknäpp som ens säger det här, men jag måste verkligen sova själv ikväll. Det är bäst så och det förstår du säkert, du tycker säkert likadant.
- Du har mitt nummer, jag skulle bli jätteglad om du skickade ett sms till mig.

Sen kysste han min panna, log sådär varmt igen, och släppte iväg mig.
Jag har inte skickat något sms. Jag vet inte om jag borde. Det kanske är så att jag får skylla mig själv att jag inte har träffat någon på ett bra tag? Detta är en möjlighet och jag väljer att stänga den dörren.

Nej, jag ska inte skicka något sms. Först inbillade jag mig att det var för att jag inte ville såra hans kompis mer. Men sen kom jag på att det inte handlar om det. Det handlar om att jag är feg. Jag är för bekväm. Jag vill inte ta risken att bli sårad. Då sover jag hellre själv. Trots att han definitivt hade passat bra i min säng. Det är lite reklam-look över honom.

Everything means everything

Det var ett tag sedan. Drabbades jag av den beryktade bloggtorkan såpass tidigt i min bloggkarriär? Lamt! Nej, jag kan nog inte skylla på det. Jag har tänkt ut vad jag ska skriva i inläggen, men jag har inte riktigt kommit till skott.

Men nu sitter jag här. Lyssnar på oförskämt bra musik. Nämligen Phoenix med albumet Alphabetical. Det är så bra att jag får gåshud och inte kan låta bli att digga till det. Soft.

Fredag

Äntligen fredag? Njäe, inte för min del. Har en dugga på måndag. Inför duggor lunkar veckan på och man vet inte riktigt vad som är vardag och vad som är helg. Så att det är fredag idag betyder inget särskilt.
Jo, i och för sig. Vi ska fira en kompis idag som fyllt år. Med tårta - detta blir nog en vit helg.

Jag är kärlekskrank, som fan.

Dagens utmaning blir att le extra mycket, mot typ ALLA. Om jag låtsas vara glad, så kanske jag blir det? Värt ett försök.

Nu ska jag till Polisen och fia nytt pass. Panikbråttom. Och jag har 2 bölder i pannan. Tack som fan.

(Måste sluta svära.)

Jädrans Hemköp

Vet ni var de har för erbjudande på Hemköp här i Linköping?
"Frödinge kladdkaka/paj för 15 kr styck."

Jaja jag var tvungen att köpa. Har ätit äppelpaj idag. Och den var inte ens god.

Men vet ni vad? Som tur är så begränsade de erbjudandet till max 2 st / hushåll.
Tur det!

Vänta lite nu...

- Välkommen till UPS, du pratar med Pippi.

Tystnad. Jag blev helt ställd. Har Pippi Långstrump fått jobb på UPS callcenter nu också?

Note to self..

Nästa gång jag dejtar en kille, så ska jag se till att vara säker på att jag faktiskt tycker om honom innan jag berättar om mina favoritställen här i stan. Och jag ska definitivt avvakta med att berätta var jag tränar.

Ni tror inte att han köpt träningskort på samma ställe som mig, och dessutom dragit dit sina kompisar?! Försök träna body pump när det står 5 glin och bedömer varje knäböj.

Men snälla!

Alltså, igår vaknade jag med EN böld på pannan.
Idag har jag två.

Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Sen när har jag blivit en tjej med dålig hy. Va fan!

Är det nu jag ska lova mig själv att aldrig mer äta kladdkaka och träna 5 dagar i veckan igen?
Okej, det där med kladdkakan skulle jag aldrig klara - men max 1 gång i månaden kanske?
Och jag ska definitivt träna mer. Måste hitta tillbaks till mina rutiner som jag hade för bara en månad sen. När jag tränade 5 dagar i veckan för att slippa tänka på elaka pojkar som bara bankar sönder ens hjärta i femtusen delar.

Det var mycket bättre.

Rågfras

I tell you! Det är det bästa som hät sedan Hafrefras.
Just nu avjnjuter jag rågfras med en näve frusna bär, en aning honung och lättfil.

Yummy. Ny favorit kanske?

Idag blir det frukost till frukost och frukost till lunch. Väntar på att UPS ska hämta upp min trasiga Ipod Nano och skall plugga hemma till det att de kommer, vilket är senast innan kl 12. Därmed blir det rågfras till frukost, och havregrynsgröt med äppelmos till lunch. Ännu en favorit.

Irriterande

Jag förstår mig inte på de som fortfarande inte har plockat ner julpyntet och slängt in det i ett förråd någostans.

Det är varken mysigt eller gulligt när det är februari månad. Tänker man att det ändå snart är dags att plocka fram det? Eller tycker man att ljusstakar är förbannat snygga?

Gud så Svensson.

Smal = lycklig?

Det snackas en hel del om att bli smal inte gör en lycklig.
Jag tycker att det känns rätt självklart att inte alla ens problem flyger iväg bara för att du går ner 5 kg.

Men det kanske innebär att du kan göra ett "check-mark" bredvid punkten "gå ner5 kg" på din lista över personliga problem.

Hoppas jag får göra en sån markering på min lista snart. Smalare. Check! Lite lyckligare kommer jag nog vara.

Jag ska snart iväg till gymmet. Känner mig optimistisk och bra. Duktig. Skall träna step-up. Skoj.

Just do it!

Retuchera mig

Har en stor jävla finne i pannan. Det ser ut som en böld. Den är grönaktig. Det går inte att sminka över den.

Jag är FÖR retuch!!! Retuchera mig, snälla rara. Helst varje morgon.

Lustigt

Ett lite halvroligt segment från lördagsnatten.

I min Göteborgs-umgängeskrets finns det en tjej som är mycket söt men extremt knäpp. När jag säger knäpp menar jag att på sin meritlista har hon ett antal påhittade våldtäckter, säkert 10 break-downs på olika toaletter runt om i Göteborg, och många skärsår. Hon är dessutom bisexuell och är på allt som rör sig, inklusive mig och mina tjejkompisar. Summa sumarum: tjejen mår alltså inte bra.

Min vän kommer fram till mig och ser mycket förtvivlad ut.

- Fan!
- Gumman, vad är det?
- Jag vill inte, men jag kan inte låta bli.
- Vad är det du inte kan låta bli?
- Nu har jag hånglat med henne igen. Hon hånglar så jävla bra. Jag vill hångla mer med henne. Men jag vill inte. Hon är ju psyko.
- Oj.
- TÄNK OM JAG ÄR BISEXUELL!
- Ja, och tänk om du och psycho blir ett par. Hahahaha!
- Det där var inte ens roligt.

Same, same, but different.

Where are you?

Ofta funderar jag över var min Mr Right är. Jag undrar över vad han gör just nu, vad han tänker på, vad han har på sig.

Funderar han över var hans Ms Right är också? För i så fall är det nog tur att vi, än så länge, inte har telepatisk förmåga, så att han kunde läsa av vad jag gör, tänker osv.

Mitt liv känns inte allt för spännande just nu. Känner mig ensam. Hur kan man känna sig ensam fastän man är omgiven av människor som älskar en?

I och för sig, den enda som har ringt mig idag är UPS-killen. Klockan är inte så mycket, men visst låter det ganska tragiskt?

Jag, som alltid omgivit mig av en massa singelkompisar och inbillat mig att man ska vara singel när man är ung, för sedan kan det vara för sent. Det känns rätt tråkigt när man inser att singelkompisarna sakta men säkert blivit par-fanatiker och att jag står kvar själv i singellandet. De kan ju lika gärna stämpla mig med en "supersingel"-stämpel i pannan eller på något annat synligt ställe.

Och alla dessa "guuud jag har hittat den perfekta killen för dig!". I nio fall av tio är det någon av min väns pojkväns kompisar, som också olycksaligt nog fått en "supersingel"-stämpel. Nej tack. Det räcker väl att en av oss är så töntig?

Just nu vill jag bara hem till Göteborg, till min hemstad. Där är flertalet av mina kompisar fortfarande singlar och jag kan få vara full på Avenyn och flörta med en massa intressanta människor utan att någon par-fanatiker står och kikar över ens axel. Sluta lev genom mig! Jag förstår att det är tråkigt att ligga med samma människa dag ut och dag in. Visst, jättetråkigt att ni inte har några fler "firsts" att uppleva.

Obehag. Vi är trots allt bara 22 år gamla. Sen när betyder de tatt man ska agera som 30. Jag är nog en kvinnlig Peter Pan. Jag vill inte bli vuxen. I alla fall inte om det innebär att bli par-fanatiker med första bästa man.

Är det här ett tecken från ovan?

Jag står i baren på Hard Rock Café. Denna kväll anordnas after work med after ski-tema och Björn Rosenström skrålar hans eviga "För vi är pojkarna som busar..." inför en glad publik. Jag håller krampaktigt i en hink med fem Corona för 152 kr och konverserar med några vänner.

Då känner jag plötsligt hur någon knackar på min axel. Där står en ganska kort kille, han gömmer sig under en basker och jag ser knappt hans ögon. Han påminner lite om "Eniro-trollen".

- Hej! Har du funderat på att bli modell?
- Uhm... nej?
- Hur lång är du?
- 172 cm... (men jag väger bra mycket mer än 55 kg, hjärtat!)
- Jaha, så bra! Det är nämligen så att jag ska fota en kampanj. Det är reklam för sängar.
- Okej, så trevligt...
- Du har den perfekta blicken, du är precis vad jag söker.
- Jasså.. (ser jag så trött ut att jag är perfekt för sängreklam? Har jag den rätta "lata" looken. Eller sängkammarblick? Spännande!)
- Du har verkligen ett speciellt utseende med ett otroligt vackert ansikte!
- Oj, tack så mycket.
- Jag rekryterar även till dokusåpor.
- Jaha. (ser jag ut som en Big Brother -brud nu helt plötsligt eller? Vad hände med sängreklamen?)

Eniro-trollet presenterar sig som John och ger mig ett visitkort och jag lovar att ringa nån gång i veckan. Vilket jag med största sannolikhet inte kommer göra. Är detta ett tecken från ovan på att det är dags för mig att ransaka mitt liv? När folk kommer fram till mig och frågar om jag vill vara med i dokusåpor?

Hjälp.

Borttappad

22 år gammal tjej borttappad.
Sist hon sågs var hon glad och lycklig. Hon tog livet med en klackspark och skrattade ofta. Dessutom var hon både älskad och älskade tillbaka.
Hon är saknad!

Om du sett henne, var vänlig och hör av dig.
Hittelön utlovas.

Ett, två, tre..

...på det fjärde ska det ske!

Det är dags att jag får tummen ur och börjar sysselsätta mig med sådant som jag faktiskt borde göra.

Att göra-lista:

• Hämta en resväska från förrådet
• Packa resväskan
• Skriva på en uppsats
• Städa, så att det ser lite mer hemtrevligt ut när jag kommer hem igen på måndag morgon.

Okej, här kommer min lista, nu inklusive ursäkter:

• Hämta en resväska från förrådet - Det är mörkt i förrådet! Och kallt! Det känns mycket mer lockande att göra det imorgon bitti.
• Packa resväskan - Det är lite svårt att packa utan en resväska?!
• Skriva på en uppsats - Det känns viktigare att packa, då uppsatsen inte skall in förrän på söndag.
• Städa, så att det ser lite mer hemtrevligt ut när jag kommer hem igen på måndag morgon. - Tråkigt!

Fånigast i Sverige

Ibland vill jag bara dunka mitt huvud i väggen eller liknande. Gud, så fånig jag är!

Jag syftar på inlägget som jag skrev tidigare. Jag skäms lite. Det är faktiskt så att jag inte bryr mig så mycket om att J har skaffat flickvän. Det är väl snarare så att jag tycker att han kan få tråna efter mig ett tag till för att det får mig att må bra.

(Det värsta är att han kom på mig. Han sa det till mig.
- Men du gillar ju inte ens mig längre. Varför bryr du dig?
- Jo, det var ju du som saknade känslor för mig, inte tvärt om! Jag har all rätt i världen att bry mig.
- Jag som trodde att vi var kompisar nu...Du har väl dejtat en massa killar sen mig?
- Jo..men ändå!)

Jo jag är nog fånigast i Sverige.

Upp som en sol, ner som en pannkaka!

Detta känns ganska absurt, för jag skrev ju för bara en stund sedan om hur bra jag mår.
Just nu har jag en klump i min mage som är så stor att jag tror att jag ska spy.

Vet inte om det är för att jag pratar med J, som har skaffat tjej (och det är ju inte jag som är den tjejen - det är där skon klämmer), eller för att jag ätit så grymt mycket glass.

Är det tillåtet att spy i sådana här situationer, trots att man haft ätstörningar som man försöker komma ifrån??

Alla har rätt till ett bra ligg

Match.com (eller vilken av alla dessa dejtingsidor det nu är) tycker att "alla har rätt till att ligga sked".

Jag tar det ett steg längre. Alla har rätt till ett bra ligg lite då och då. Finns det något bättre?

Nu är det snart en månad sedan det att jag hade ett bra ligg senast. Det var förresten senast jag hade sex. En av baksidorna med att vara singel? Det är nästan så att jag kan tänka mig att stängas in i ett förhållande i utbyte mot att få ha bra sex när jag vill.

Nej, nu ska jag inte vara sådan. Om en kille i klass med McDreamy (ni kollar väl på Grey´s Anatomy?) skulle dyka upp skulle jag gladeligen inleda ett förhållande.

Dags att packa min väska

Fast nu låter det kanske som att jag står i ett vägskäl i mitt liv och ska ta ett beslut som kommer påverka min framtid. Riktigt så spännande är det inte. Jag ska bara hem till Göteborg och krama om nära och kära.

Åh, denna underbara stad som jag är uppväxt i! Jag är barnsligt förtjust i Göteborg. Göteborgare däremot, är ett folkslag som varierar i kvalitet. Det finns många underbara göteborgare, missförstå mig inte. Men den här "goa gubbar"-mentaliteten kan de stoppa upp någonstans. Det är bara så fånigt.

Om ca ett dygn är jag i alla fall på Västkusten. Kanske går jag runt på Avenyn och känner mig mäktig. Kanske sitter jag nere vid havet på en klippa och känner doften av tång och saltvatten medan jag låter havet ta ner mig på jorden och få mig att känna mig precis så liten som jag faktiskt är.

Just det. För idag är jag "on top of the world". Skadeglädje kan få en att må oförskämt bra. Testa du med! Gör segerdans inombords nästa gång någon, som du ogillar lite så där lagom mycket, gör bort sig eller får ett bakslag.

Mhhmm! Jag uppmuntrar er, som alltid är så förbaskat snälla, att en gång tillåta er att vara lite elaka. För det är faktiskt ganska fräckt.

Skadeglädje är fult.

Eller hur är det nu? Jag vet inte hur det är med er, men redan sen det att jag lärt mig innebörden av ordet "skadeglädje" så har jag förknippat det med att det är något fult och skamligt. Skadeglad är något som man helst inte ska vara, och om man skulle råka vara det nån gång så ska man dölja det väl. Det har min mamma sagt.

Nu råkar det vara så att jag är riktigt skadeglad idag. Så skadeglad att jag går runt med ett leende på läpparna. Jag skäms inte det minsta faktiskt. Borde jag det?

Kalla mig omogen, var så god! Jag tänker i alla fall vara lika trotsig som en femåring och vara skadeglad utan att skämmas.