Vilse blir lite vuxen

På senare tid har jag märkt att jag faktiskt blivit mer vuxen än vad jag tidigare varit. Jag har börjat tänka mycket på livets gång. På kärlek. På döden. På livet. På hur orättvist hela den där cykeln är ibland.

Jag har en vän som mitt hjärta gråter för. När hon var åtta år gammal så dog hennes pappa i sjukdom. Detta var självklart tragiskt för min vän, som nu bara hade mamma och lillasyster i livet. Fem år senare är det mammans tur att läggas in på sjukhus. Denna gång är det hjärtproblem. Mamman måste opereras. Det sista min kompis säger till sin mamma innan operationen är "du får inte dö. Om du dör så dör jag också". Operationen lycka, Men efter den händer något som inte får hända. Mamman får fel lösning i sitt IV och dör omedelbart.

Två barn lämnas ensamma. Utan pappa. Och nu utan mamma.

Tanken på min väns orättvisa får mitt hjärta att brista. Hur fan kan livet vara så här? Vad är det för gott som ska komma ur det? Vem uppvaktade henne på hennes student? Vem ska hon fira på Mors Dag? Vem ska gråta av lycka när hon gifter sig? Vem ska trösta henne om det sedan går illa? Vem ska vara kärleksfull mot hennes barn, på det sätt som bara en mormor eller farmor kan vara?

En bruten livscykel är förjävligt. Så många "tänk om..." Tidigare har jag trott hur det är att ha mist en förälder, men min vän har fått mig att förstå att det inte ens går att förklara. Fy fan. Vi har suttit många nätter och bara gråtit. Tysta. Och bara låtit tårarna rinna. Jag tror att det är det lättaste sättet. Att bara vara där och inte säga något. För ingen annan kommer någonsin förstå. Det har gått mer än tio år sen allt, men när ska hon någonsin kunna bli återställd? Hur ska hon kunna bli det? Hur stark ska man behöva vara?

Jag älskar mina föräldrar. Och jag hoppas att de vet det. Även om jag ibland kan vara dålig på att visa det (men det är trots allt de som lärt mig hur jag ska visa kärlek).