Surrender

Okej bakfyllan, du vinner. Du tänker tydligen inte avlägsna dig trots att det snart är kväll. Tack så mycket för den här gången då.

Nu tar jag en treo.

Haunted

Spöket, igen.

Jag har tagit bort honom från min MSN, men jag kunde inte med att blockera honom.

Att han inte förstår att varje gång han skriver till mig så hugger det i hjärtat.

Jag tänker på de låtar som vi såg som våra egna, och undrar om de nu är deras istället. Förstår han inte det, att det gör ont? Om jag är så fin och en sån underbar människa som han säger, och när han säger att han så gärna vill prata med mig, förstår han inte att det får mitt hjärta att gråta?

Det finns inget hellre jag vill. Jag vill ha walkie talkie-relation med honom, så som vi hade förrut. Jag vill prata med honom varje timma var minut, så som det var, jag vill inget hellre. Men jag vet att det kommer trycka ner mig.

Vilse, du vet att han har flickvän.
Vilse, du vet att han bara vill ha bekräftelse.
Vilse, du vet att han gör dig så ledsen att du blir elak.

Askungen och jag.

Ja, Askungen och jag, vi är två fina flickor.

Vi dricker bara två cider en fredagkväll som denna, och är hemma klockan tolv. Vi är söta som socker fram till dess, men när vi kommer hem så tvättar vi av oss sminket. Inte lika vackert längre.

Eller vadå, trodde du att hon helt plötsligt förvandlas från Miss Universe till Linda Rosing så fort klockan slår tolv? Nej gott folk, hon tvättade helt enkelt av sig sitt smink.

Ps. Nu överdrev jag lite. Jag är natural beauty på sommaren när jag är lite brunbränd, men just nu känner jag mig som en magnesyl.

No escape

Lite titt som tätt tar jag bort Spökets nummer från min mobiltelefon, radderar alla meddelanden och intalar mig själv att "nu ska jag inte tänka på honom mer. Det man inte ser finns inte. Jag ser inte hans telefonnummer i min telefonbok, därför finns han inte mer i mitt liv".

Och varje gång jag gör det här, så hinner det gå en dag eller två innan Spöket skickar ett meddelande:
"Hej söta Lillan, hur mår du?"

Och orden är som taggar som tränger in i mitt hjärta, borrar sig fast för att sedan eka i min kropp om och om igen.

Och så var man fast igen. Det spökar hos mig, och nu har det gjort det löjligt länge.

Gula trådar

Det började med att jag märkte att jag hade en gul tråd längs jackärmen. Jag har ingen aning om hur den kommit dit och tyckte att det var lite lustigt. Drog loss den från armen och släppte iväg den i vinden. Den virvlade iväg och försvann.

Där borde denna historia sluta. Men det var bara början. Jag har sett gula trådar fyra dagar på raken.

Antagligen är det samma gula tråd, men det fascinerar mig. Hur har den lyckats förfölja mig?
Jag har hittat en gul tråd på biblioteket, i en trappa, på en toalett och under ett bord.

Driver någon med mig?

Eller ännu värre: vem är det som försöker säga mig något, och vad?

Angelägna Angela

Ja, är det jag det?

Ni som inte har läst Fredrik Lindströms Vad gör alla superokända människor hela dagarna? så är det hög tid.

Jag fullkomligt älskar den, jag har ljudboken och lyssnar på delar av den säkert en gång i veckan.

Lindström beskriver Angelägna Angela, som jag i skrivande stund känner att jag har en del likheter med. (Angela är nog mer desperat och extrem än mig. Framför allt desperat.) Angela greppar efter varje halmstrå när det gäller att hitta en kille. När hon träffar en kille fantiserar hon om hur underbart deras liv kommer bli:

"Hon längtar efter känslan av att ha honom nära, för att han verkar vara en sådan underbar kille. Även om hon inte kan veta någonting om det, så har hon redan hunnit tänka igenom hur deras liv skulle kunna bli tillsammans. Det verkar faktiskt ganska underbart, det gör det i och för sig nästan alltid när hon prövar och tänker igenom sitt liv med någon hon nyss har träffat. Hon ser för sig hur trevligt de bor och vilka fantastiska semestrar de har. De bilar i Schweiz och norra Italien och går längs sandstränder på Mauritiuz. De gosar hemma, har sköna vardaskvällar. Han lagar mat, masserar henne och är full av barnsliga upptåg. Och när de får barn så är han världens underbaraste pappa, som går med sin son i handen genom Vasaparken i en jättestor, mysig rock och någon sorts keps som hon sett på en reklambild i en tidning.

Hon ser honom komma hem från spännande utlandsresor som ingenjör. Han kanske har bryggt broar någonstans i Asien - vad vet hon. Han ler mot henne så att det pirrar i hela kroppen. Presenter har han med sig och det är inte så konstigt att Angela redan tycker att hon kan längta efter honom och går och väntar på honom och vill att han ska ringa så att deras underbara liv tillsammans kan sätta igång nu med en gång."

Barnasinnet är inte långt bort

Jag tycker att jag stundtals är en mogen person. Känner mig vuxen, ansvarsfull och kan faktiskt umgås med mina föräldrar utan konflikter (det kunde jag inte för några år sedan). Men ibland är jag fruktansvärt barnslig. Inte för att jag ogillar det. Tvärt emot kan jag bli lycklig och skratta inombords och känna att jag bara måste leva ut mina lite omogna impulser.

Igår fick jag en sådan impuls. Jag satt på min cykel ("Årets cykelstad 2004", här cyklar så gott som alla) på väg till skolan. Stressade lite, cyklade fort fort. Självklart stöter jag först på en dagisgrupp i neongula västar och tvingas stanna och vänta tills fröknarna samlat ihop barnaskaran. Jag cyklar förbi barnen och framför mig korkas vägen igen av en kvinna, även hon på cykel. Hon har hjälm och byxbenen är instoppade i strumporna för att inte fastna i hjulet. Hur ofta det nu händer.

Varje gång jag plingar och försöker cykla om henne verkar hon istället placera sig ännu mer i vägen för mig. Jag känner hur jag blir mer och mer irriterad och räknar till tio i mitt huvud (fast jag hinner bara komma till fem).

Vi närmar oss en nedförsbacke och äntligen märker kvinnan att jag vill cykla om henne. Men innan hon vejjar så gör hon något lustigt. Hon lutar sig framåt för att minska luftmotståndet och få bättre fart i nedförsbacken.

Jag sväljer ett skratt och trampar snabbt förbi henne och gör allt för att få upp farten. Hon ser bra snopen ut över min höga fart.

Där fick du!

Tentaplugg

Kotler Parment Boston matrix Value Positioning

Snurrigt i huvudet och marknadsföring innehåller ju hur mycket som helst. Det är så skoj och intressan. Parments bok är BRA! Intressanta tankar om varumärken och distributionsstratagier.

Dags att bege sig in i böckernas förtrollande värld igen. Jag skulle vilja frysa tiden och läsa-läsa-läsa tills dess att jag känner mig nöjd.

Jag borde börjat tidigare.

Igår i mataffären

- Du kan slänga kvittot.
- Tack! säger kassörskan med ett stort leende.

(Vadå tack? Vad tackar du för? Släng det bara, för guds skull!)

Kärlek av den tillfälliga sorten.

Jag märkte ganska tidigt att han spanade in mig. Hans rörelsemönster var nästan djuriskt och han utförde någon slags uråldrig pardans framför mig. Dansgolvet kryllade av dansanta och fulla ungdomar, men helt plötsligt var vi i rampljuset. Ni vet, när allt annat suddas bort och känslan av att vara i center av universum infinner sig. Alla ljus riktade på dig. Känslan av att stå på ett podie som sakta höjs upp ur golvet och snurrar, samtidigt som starka ljus bländar dig och tvingar dig att sluta ögonen. För många intryck.

Jag svarade på parningsdansen. Jag har sett honom innan. Trevligt yttre. Mörkblont, kort och lite smålockigt hår - tänk Jude Law. Ett par trendiga märkesglasögon - sexigt. En slimmad och vältränad kropp - som utan att jag egentligen förstår vad som händer omslingrar mig. Varma händer överallt. Innanför linnet. Han håller händerna på min ländrygg och gör halvcirklar med tummarna. Vi kysser. Fyllekyss. En hård och torr tunga. Smaken av öl. Jag föredrar mjuka sensualla kyssar, men det här fungerar för stunden. Vi kysser lite till. Helt plötsligt snurrar allt fortare och fortare.

Jag glömmer bort att han är nära vän till killen jag dejtade i höstas, som fortfarande inte kommit över mig och vars hjärta jag (tyvärr) hänsynslöst krossade. Jag glömmer bort att jag varit hans projektledare hela hösten. Jag förtjänar lite kärlek för stunden och han råkade vara på rätt plats i rätt stund.

Eller har han tänkt på det här innan? När jag dejtade hans kompis, tänkte han på hur jag var? Önskade han att det var han som fick gå på bio, hålla mig i handen och ligga i min säng? Har han fått höra av sin kompis hur underbar jag är och vill uppleva det själv? Jag vet inte och kommer aldrig veta. Vill jag ens veta?

Belysningen tänds. Helt plötsligt fryser jag ögonblicket och ser mig omkring. Står fortfarande med armarna runt hans hals. Hans händer är placerade på mina höfter och han smeker min hud som han säger är så len. Jag fryser ögonblicket och betraktar. Jag betraktar honom där han står och ser full och glad ut. Han ler varmt mot mig, som att han vill försäkra mig om att det är okej. Jag betraktar dansgolvet som börjar tömmas på människor - jag ser mina vänner stå en bit bort och tissla och tassla. De har sett oss och jag slingrar mig loss ur hans grepp.

- Jag ska sova själv. Du tycker säkert att jag är jätteknäpp som ens säger det här, men jag måste verkligen sova själv ikväll. Det är bäst så och det förstår du säkert, du tycker säkert likadant.
- Du har mitt nummer, jag skulle bli jätteglad om du skickade ett sms till mig.

Sen kysste han min panna, log sådär varmt igen, och släppte iväg mig.
Jag har inte skickat något sms. Jag vet inte om jag borde. Det kanske är så att jag får skylla mig själv att jag inte har träffat någon på ett bra tag? Detta är en möjlighet och jag väljer att stänga den dörren.

Nej, jag ska inte skicka något sms. Först inbillade jag mig att det var för att jag inte ville såra hans kompis mer. Men sen kom jag på att det inte handlar om det. Det handlar om att jag är feg. Jag är för bekväm. Jag vill inte ta risken att bli sårad. Då sover jag hellre själv. Trots att han definitivt hade passat bra i min säng. Det är lite reklam-look över honom.

Everything means everything

Det var ett tag sedan. Drabbades jag av den beryktade bloggtorkan såpass tidigt i min bloggkarriär? Lamt! Nej, jag kan nog inte skylla på det. Jag har tänkt ut vad jag ska skriva i inläggen, men jag har inte riktigt kommit till skott.

Men nu sitter jag här. Lyssnar på oförskämt bra musik. Nämligen Phoenix med albumet Alphabetical. Det är så bra att jag får gåshud och inte kan låta bli att digga till det. Soft.