Lite titt som tätt tar jag bort Spökets nummer från min mobiltelefon, radderar alla meddelanden och intalar mig själv att "nu ska jag inte tänka på honom mer. Det man inte ser finns inte. Jag ser inte hans telefonnummer i min telefonbok, därför finns han inte mer i mitt liv".
Och varje gång jag gör det här, så hinner det gå en dag eller två innan Spöket skickar ett meddelande:
"Hej söta Lillan, hur mår du?"
Och orden är som taggar som tränger in i mitt hjärta, borrar sig fast för att sedan eka i min kropp om och om igen.
Och så var man fast igen. Det spökar hos mig, och nu har det gjort det löjligt länge.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Tack för din blogg. Den värmer och stimulerar.
Jag saknar sådant som känns inuti, tack för att du kan hjälpa till.
annika:
Oj, tack! De orden värmde, kan jag säga. Förresten, ska man kommentera här i sin egen blogg eller i den andres? Bäst att jag bägge delarna!
Skicka en kommentar