Kärlek av den tillfälliga sorten.

Jag märkte ganska tidigt att han spanade in mig. Hans rörelsemönster var nästan djuriskt och han utförde någon slags uråldrig pardans framför mig. Dansgolvet kryllade av dansanta och fulla ungdomar, men helt plötsligt var vi i rampljuset. Ni vet, när allt annat suddas bort och känslan av att vara i center av universum infinner sig. Alla ljus riktade på dig. Känslan av att stå på ett podie som sakta höjs upp ur golvet och snurrar, samtidigt som starka ljus bländar dig och tvingar dig att sluta ögonen. För många intryck.

Jag svarade på parningsdansen. Jag har sett honom innan. Trevligt yttre. Mörkblont, kort och lite smålockigt hår - tänk Jude Law. Ett par trendiga märkesglasögon - sexigt. En slimmad och vältränad kropp - som utan att jag egentligen förstår vad som händer omslingrar mig. Varma händer överallt. Innanför linnet. Han håller händerna på min ländrygg och gör halvcirklar med tummarna. Vi kysser. Fyllekyss. En hård och torr tunga. Smaken av öl. Jag föredrar mjuka sensualla kyssar, men det här fungerar för stunden. Vi kysser lite till. Helt plötsligt snurrar allt fortare och fortare.

Jag glömmer bort att han är nära vän till killen jag dejtade i höstas, som fortfarande inte kommit över mig och vars hjärta jag (tyvärr) hänsynslöst krossade. Jag glömmer bort att jag varit hans projektledare hela hösten. Jag förtjänar lite kärlek för stunden och han råkade vara på rätt plats i rätt stund.

Eller har han tänkt på det här innan? När jag dejtade hans kompis, tänkte han på hur jag var? Önskade han att det var han som fick gå på bio, hålla mig i handen och ligga i min säng? Har han fått höra av sin kompis hur underbar jag är och vill uppleva det själv? Jag vet inte och kommer aldrig veta. Vill jag ens veta?

Belysningen tänds. Helt plötsligt fryser jag ögonblicket och ser mig omkring. Står fortfarande med armarna runt hans hals. Hans händer är placerade på mina höfter och han smeker min hud som han säger är så len. Jag fryser ögonblicket och betraktar. Jag betraktar honom där han står och ser full och glad ut. Han ler varmt mot mig, som att han vill försäkra mig om att det är okej. Jag betraktar dansgolvet som börjar tömmas på människor - jag ser mina vänner stå en bit bort och tissla och tassla. De har sett oss och jag slingrar mig loss ur hans grepp.

- Jag ska sova själv. Du tycker säkert att jag är jätteknäpp som ens säger det här, men jag måste verkligen sova själv ikväll. Det är bäst så och det förstår du säkert, du tycker säkert likadant.
- Du har mitt nummer, jag skulle bli jätteglad om du skickade ett sms till mig.

Sen kysste han min panna, log sådär varmt igen, och släppte iväg mig.
Jag har inte skickat något sms. Jag vet inte om jag borde. Det kanske är så att jag får skylla mig själv att jag inte har träffat någon på ett bra tag? Detta är en möjlighet och jag väljer att stänga den dörren.

Nej, jag ska inte skicka något sms. Först inbillade jag mig att det var för att jag inte ville såra hans kompis mer. Men sen kom jag på att det inte handlar om det. Det handlar om att jag är feg. Jag är för bekväm. Jag vill inte ta risken att bli sårad. Då sover jag hellre själv. Trots att han definitivt hade passat bra i min säng. Det är lite reklam-look över honom.