Skadeglädje är fult.

Eller hur är det nu? Jag vet inte hur det är med er, men redan sen det att jag lärt mig innebörden av ordet "skadeglädje" så har jag förknippat det med att det är något fult och skamligt. Skadeglad är något som man helst inte ska vara, och om man skulle råka vara det nån gång så ska man dölja det väl. Det har min mamma sagt.

Nu råkar det vara så att jag är riktigt skadeglad idag. Så skadeglad att jag går runt med ett leende på läpparna. Jag skäms inte det minsta faktiskt. Borde jag det?

Kalla mig omogen, var så god! Jag tänker i alla fall vara lika trotsig som en femåring och vara skadeglad utan att skämmas.