Where are you?

Ofta funderar jag över var min Mr Right är. Jag undrar över vad han gör just nu, vad han tänker på, vad han har på sig.

Funderar han över var hans Ms Right är också? För i så fall är det nog tur att vi, än så länge, inte har telepatisk förmåga, så att han kunde läsa av vad jag gör, tänker osv.

Mitt liv känns inte allt för spännande just nu. Känner mig ensam. Hur kan man känna sig ensam fastän man är omgiven av människor som älskar en?

I och för sig, den enda som har ringt mig idag är UPS-killen. Klockan är inte så mycket, men visst låter det ganska tragiskt?

Jag, som alltid omgivit mig av en massa singelkompisar och inbillat mig att man ska vara singel när man är ung, för sedan kan det vara för sent. Det känns rätt tråkigt när man inser att singelkompisarna sakta men säkert blivit par-fanatiker och att jag står kvar själv i singellandet. De kan ju lika gärna stämpla mig med en "supersingel"-stämpel i pannan eller på något annat synligt ställe.

Och alla dessa "guuud jag har hittat den perfekta killen för dig!". I nio fall av tio är det någon av min väns pojkväns kompisar, som också olycksaligt nog fått en "supersingel"-stämpel. Nej tack. Det räcker väl att en av oss är så töntig?

Just nu vill jag bara hem till Göteborg, till min hemstad. Där är flertalet av mina kompisar fortfarande singlar och jag kan få vara full på Avenyn och flörta med en massa intressanta människor utan att någon par-fanatiker står och kikar över ens axel. Sluta lev genom mig! Jag förstår att det är tråkigt att ligga med samma människa dag ut och dag in. Visst, jättetråkigt att ni inte har några fler "firsts" att uppleva.

Obehag. Vi är trots allt bara 22 år gamla. Sen när betyder de tatt man ska agera som 30. Jag är nog en kvinnlig Peter Pan. Jag vill inte bli vuxen. I alla fall inte om det innebär att bli par-fanatiker med första bästa man.